Lelleland - en virrpannas vardag

När man har ont om plats på sitt skrivbord får man bygga på höjden :) #wp

Herre på täppan #wp

Koncentration på hög nivå... #wp

Fan va illa! Hahaha #wp

Mys på nypiffade altanen med nya fina utemöbler #wp

Jahaja... då testar jag handledsstöd med skena... på både höger och vänster såklart :( #wp

Sambon tvättar altanen. Jösses vilken skillnad det blir #wp

Det blommar här också :) #wp

Lite kär i mina fina naglar. Bilden snodd av @lgnails som gjort naglarna #wp

Greger fick NÄSTAN plats i Glossybox-kartongen ;) Tack för bilderna @saricron #wp

#wp

Sådär ja! Då kan jag dra av hela 6 minuter till ;) #wp

Ojojoj... sjukt länge sen jag loggade in på min blogg! Vad hände min entusiasm för att blogga? (är fullt medveten om att jag aldrig varit nån "riktig" bloggare) Vad hände med min entusiasm för... ja det mesta? Har liksom tappat intresset för det mesta... inget jag gör känns helhjärtat... kanske har det att göra med det faktum att oavsett vad jag gör så får man ändå höra "Du gör ju aldrig nånting!" eller att när jag sliter och står i och säger ifrån att jag inte pallar mer så blir det ändå inte uppmärksammat. Ska jag behöva bryta ihop för att nån ska höra vad jag säger? Är det uppmärksamhet jag vill ha? Njae... jag mår oftast dåligt om jag hamnar i för stort fokus... men visst... lite är väl kanske inte för mycket begärt... eller en liten bekräftelse på att man inte är helt värdelös skulle ju sitta fint... När man hamnar i en sån här tycker-lite-synd-om-mig-själv-fas... så känns det som att allt blir lite extra dåligt... man blir osäker och nojjig... och det är vid såna här tillfällen man verkligen känner hur få vänner man har... visst det är ju inte konstigt om andra inte hör av sig till mig om inte jag heller hör av mig... men hur man än vrider och vänder på det... hade någon faktiskt velat umgås med mig så hade de väl hört av sig? När i stort sett den enda kontakten loggar ut så fort man själv loggar in känns bara som en ytterligare bekräftelse på hur illa det egentligen är. Om man då vänder lite på det hela... om det nu är så att alla i hela världen bara skiter i mig och inte vill ha med mig att göra... då kan det väl egentligen inte vara annat än fel på mig... det måste ju vara så... och ingen annan än jag själv kan göra nåt åt det... Vad göra då? Helst av allt vill jag bara rymma från allt och alla... men allra mest från mig själv. Vilket är omöjligt... känns lite av ett moment 22 eller vad det nu är man brukar säga. Så här blir det när man låter tankarna vandra fritt... och hur jävla kul läsning blir det då? Nog med självömkan... kan inte sitta här och fortsätta i den här stilen... nåt måste göras... och det enda jag kan komma på att göra är städa... putsa fönster och byta gardiner. Snacka om upplyftande idéer! Nä... det här får räcka... det var ingen bra idé att låta sig själv skriva ner vad som rör sig i huvet... bläää. Blir deprimerad av mig själv! Enough is enough!