Låg...2010-02-28
11:18:36
11:18:36
Har nu hållt på med Cambridgekuren i tre veckor och några dagar... jag har gått ner i vikt en hel del redan... det verkar försvinna ganska jämt fördelat över kroppen och jag har själv ganska svårt att se vart det blivit någon skillnad... men lite ser jag...
Folk runt omkring mig verkar ha svårt att säga nånting om det... de frågar gärna hur det går... men säger ingenting om ifall de märker någon skillnad... det är bara en kollega... och hon började hos oss i stort sett samtidigt som jag började banta... hon är den enda som faktiskt talar om att hon ser skillnad... en annan kollega frågade ifall det hänt nåt med vikten och säger att hon tycker att det ser ut som att jag gått ner men att hon inte vågat säga nåt för att hon inte var säker... efterklok som man är kom jag på sen att vad har hon att riskera med att säga det.. man blir ju bara glad...
Tycker själv att jag mår mycket bättre... självförtroendet ökar... humöret är stabilare... jag är gladare och piggare... jag tar inte åt mig för småsaker... blir inte lika irriterad... jag kan släppa saker... och så får jag höra att jag har humörsvängningar som jag inte kan kontrollera... jag förstår det inte... och inte får jag någon förklaring heller... dödsstöten var ju när jag fick höra att det var väl på tiden att jag började banta... ordvalet var ett annat men innebörden var samma...
Det är väldigt frustrerande och jag blir ledsen när jag tror att jag gör nåt bra och tycker att jag beter mig bättre... och så upplevs det inte så... jag kan inte lyckas hur jag än gör...
Inget illa menat mot de som känner mig... men har jag inte pratat om det här med er innan det här inlägget så vill jag inte göra det efteråt heller... ring inte om det.. jag lägger på... jo jag är ledsen... men jag känner bara att jag inte orkar älta det mer än jag redan gjort... jag behövde bara skriva av mig lite... visst att alla mår bra av uppmuntrande ord... men jag kan nog inte ta till mig det just nu... det vore som att be om uppmuntran och det skulle kännas falskt att få det då...
Greger har faktiskt krypit upp och lagt sig i mitt knä medan jag knappat ihop det här inlägget... och det känns väldigt bra då det händer så sällan... så det blir nog bra det här... man kan väl inte vara på topp jämt...
